,

Att va osams med dom som betyder mest, är det som känns mest av allt i hela världen. Att veta att personen tills vidare inte kommer finnas där. Visst, tills allt är löst. Men tanken slår mig ändå ibland; tänk om det inte löser sig? Tänk om det förblir såhär? Vart fan ska jag då ta vägen?
Jag undrar också varför en del uppfattar saker så sjukt konstigt. Tolkar fel. Sjukt fel. Då räcker det inte bara med ett förlåt för att personen ska förstå, det krävs mer då för att personen över huvudtaget ens ska lyssna. När man står där, och bönar och ber om att människan ska lyssna. Och personen ifråga ignorerar det. Vad finns det mer att göra? Vad gör man då när man står där ensam kvar? Jag är en sån person som krashar totalt i det läget. Jag hamnar inte i den situationen ofta, men det har hänt mig nu, ikväll.
Så, här sitter man nu. Vad gör man?